Det här med svåra livsöden är inte helt lätt att ta upp. Folket vill inte visa sig svaga, inte visa att man inte mår bra. vill visa att "jag klarar fan av att vara stark trotts detta".
Nej det gör man inte, inte när en hemska saker har inträffat.
Jag kan sitta och skriva att man inte behöver vara stark, man måste få panik, gråta, bli arg, skratta och vilja slå allt och alla. Det är helt okej. Men nej det tänker jag inte göra - just för alla är olika, det kan ta flera månader kanske till och med år för vissa att gå igenom alla dem här faserna ordenkligt.
Dem fyra chockfaserna
"
Chockfas - som kan vara från någon minut till tre dygn. Den drabbade kan reagera på olika sätt, vanligen kan drabbade bli handlingsförlamade, få förändrat minne, vara känslomässigt avstängda m.m. Den drabbades behov i chockfasen är grundläggande trygghet, varsamhet, att hålla handen, att få något att varmt att dricka etc. Djupare samtal om vad som hänt, känslor bör vänta. Om chockfasen blir långvarig ökar risken för självdestruktiva impulshandlingar. Därför ska man aldrig skicka hem någon till ensamhet som är i chockfas. Kontakta anhöriga, vänner eller arbetskamrater.
Reaktionsfas - präglas av längtan, protest, smärta och depressivitet. Förnekande (en av försvarsmekanismerna) gör att en del personer inte berättar om att en viktig livshändelse har inträffat, utan endast om sin ångest (som ju är en följd av upplevelsen) eller sina sömnproblem. Därför måste man låta den drabbade berätta om, och redogöra för sina livshändelser.
Bearbetningsfas - innebär en process som kan ta tid, där krisen/förlusten steg för steg inses och bearbetas. Sorgen kan återkomma i oregelbundna vågor och kan lätt misstolkas som en depression om man inte identifierat de händelser och samband som ligger bakom.
Nyorienteringsfas - krisen/förlusten behöver inte längre störa engagemang i andra personer och aktiviteter."
Alla är inte medvetna om dessa faser, vilket gör det ännu värre ifall man exempel lämnar en person som är i "Chokfasen" själv en längre period. Man ska/bör inte vara själv. Och ifall man vill vara själv så kan väl en person sitta i ett annat rum, så att man inte är själv på riktigt.
