HejEmma.blogg.se

Jag arbetar inom vården, rättare sagt inom "personlig assistans". Och det menas med att jag tar hand om en eller flera personer i dennes/deras vardag. 

Lagar mat, handlar, borstar tänderna ja helt enkelt det som personen/personerna i fråga behöver hjälp med. 

 

Det många har svårt för (Har jag märkt) är att hitta den här balansen mellan att vara privat och privat. Vissa personer som vi/jag hjälper väljer att inte träffa nya personer eller gå ut på "stan och härja". Dom ser helt enkelt inte det roliga i att själv gå ut, så då blir det per automatik att dom "lever genom oss" som hjälper dom. Det låter så FEL när man säger det för ledordet inom vården är att man inte ska vara privat när man arbetar. Att man "lämnar sig själv  vid dörren". 

Men åter till ämnet, att många vi arbetar hos lever genom oss, lever på det roliga vi berättar "Jag åt en sån GOD middag hos min bror idag, han hade lagat en helt underbar kyckling gryta med hemma lagat bröd!" 

Eller "Jag hade tänkt att köpa en ny tv, vet du *namn* något företag som är extra bra på att göra tv?" 

Ja sådana saker är exempel, det man inte ska säga är det som händer runt om dom här exemplerna 

"Men så började jag och min bror bråka för att hans ekonomi och alkohol problem är för stora så jag rusade ut ur huset och hade sönder ytterdörren" 

 

Jag säger redan nu att jag har aldrig hört någon säga sådana där saker, utan detta är bara väldigt grova exempel så att ni som inte är insatta i hur det är inom vården "vet linjen" lol.

 

Men det är små saker jag har märkt under mina år inom vården - Varför skuller en person i beroende ställning till oss som personal vilja höra om det dåliga som hänt i vårat privata liv? Dom här personerna behöver våran hjälp av en anledning, psykisk eller fysiska besvär. Personerna har sina egna problem, varför skulle dom frivilligt vilja lyssna på våra problem när dom klart och tydligt (kanske synligt) har sina egna?! 

 

Så detta med att vara privat och privat är så otroligt jävla svårt för personer som arbetar inom vården! Det är ju så klart inget måste att berätta om sina roliga stunder i livet, så menar jag absolut inte! 

Jag har arbetat med många personer som har valt att inte yttra ett ända ord om sitt privatliv till personen dem arbetar med, och det har fungerar jätte bra för den personen, jippi. 

 

Men vad händer ifall man arbetar med en person som har sådana svårigheter i sin vardag att man måste vara 2st personal på en person? 

Vad händer då med privat men inte privat? (Då menar jag mellan personalen, gäller den då också?) Man umgås med denna kollega i ett antal timmar varje dag, och har man en dålig dag (vecka/månad) och man kan verkligen inte "lämna det vid dörren". Hur går man tillväga då? 

Ska man fejka ett leende i timmtal? eller ska man vara privat och säga hur det ligger till utan att gå in på för djupa detaljer? 

 

Som jag sa, det är SÅ SVÅRT att hitta en jävligt bra balans som gynnar alla, personer i beroende ställning och personal. 

 

PS: Detta inlägg har jag velat skriva i flera månader, så det är inget som jag kom och tänka på alldeles nyss, av en händelse på mitt nuvarande arbete eller liknande. Så ja. tolka det hur ni vill. Jag är bara nyfiken.